Det farligaste beslutsunderlaget är det som bara visar ett alternativ

De dyraste besluten jag har sett var inte dumma när de fattades. De var rimliga utifrån det som låg på bordet. Det var underlaget som var tunt, och det märkte ingen förrän det var för sent.

Även staten har det här problemet

Riksrevisionen har år efter år pekat på samma sak. I sin årliga rapport 2019 skrev riksrevisorerna att de hade sett fall där konsekvensanalyser, planering och scenarier varit bristfälliga eller missvisande. I granskningen av den så kallade fyrstegsprincipen för infrastruktur fanns brister i både planering och beslutsunderlag, vilket innebar att billigare alternativ till stora och dyra investeringar riskerade att inte prövas. Fem år senare lyfte den årliga rapporten återigen brister i beslutsunderlag till riksdagen.

Om det händer med statens resurser för utredning händer det i en kommun, ett bolag eller en förvaltning också.

Jag har sett det här många gånger i stora nationella projekt inom vårdens digitalisering. Man låser sig tidigt vid ett alternativ, ofta ett stort och samlat system, och sedan prövas inget annat på allvar. Underlaget är inte tillräckligt genomarbetat, men ingen vill vara den som ifrågasätter det. Västra Götalandsregionens journalsystem Millennium är det tydligaste exemplet. Det infördes i november 2024 och stoppades efter tre dagar, eftersom patientsäkerheten inte kunde garanteras. Enligt EFN hade 3,7 miljarder kronor redan lagts ner när en samordningsgrupp rekommenderade att projektet skulle skrotas, och regionen fick sedan betala 657 miljoner kronor till leverantören för att avsluta avtalet. I stället valde regionen en modulär lösning. Det alternativet hade kunnat ligga på bordet från början.

Tre tecken på ett tunt underlag

Det finns bara ett alternativ. Ett underlag som presenterar en lösning och frågar om ni vill ha den eller inte är egentligen en beställning. Ledningen har inget att välja mellan.

Konsekvenserna är beskrivna med adjektiv. ”Betydande effekter”, ”viss risk”, ”förbättrad service”. Det går inte att följa upp ett adjektiv.

Ingen har skrivit hur ni ska veta om det blev rätt. Saknas det en beskrivning av vad som ska mätas och när, kommer beslutet aldrig att utvärderas.

Vad ledningen kan kräva

Jag brukar föreslå en enkel regel: inga större beslut utan minst två verkliga alternativ, varav ett är att låta bli. För varje alternativ ska det stå vad det kostar, vad det ger, vilka risker som finns kvar och vem som äger dem.

Det låter självklart, men det ändrar dynamiken i rummet. Frågan går från ”ska vi säga ja?” till ”vilket av de här är bäst för oss?”. Och den som har tagit fram underlaget tvingas tänka igenom det som annars hade förblivit outtalat.

En fråga till nästa ledningsmöte

Vilket av våra senaste stora beslut fattades utan att vi såg ett enda verkligt alternativ?

Källor: Riksrevisorernas årliga rapport 2019 · Finansutskottets betänkande om Riksrevisorns årliga rapport 2024 · EFN om kostnaderna för Millennium · Läkartidningen om avslutet av Millennium

Hur ser det ut hos er?

Gör ledningsanalysen om beslutsunderlag för att se hur era underlag håller, eller boka 30 minuter med mig inför ett beslut som känns svårt.